S. Boholm

Det har varit allt för länge sen man spontant tog en promenad, utan syfte, utan mål. Det kommer alltid något givande från det.

Här följer en mer eller mindre citering av de diverse saker som gick igenom skallen under dessa steg genom snö och slask.

Slå på er voiceover röst och börja gräva, ni kommer gå vilse;

"Varje gata har sitt minne. Varje krök, kulle, plätt och plats, minnen. Det är klurigt att vara ute och låta benen gå när man redan gått samma väg tusentals gånger om. Det är så lätt att vara dömande. Det är så mycket som påverkar. Alla gator, har blivit ett strukturerat rutsystem av ens liv. Där jag väljer att gå, går jag med ett syfte.

Kanske är det något jag hoppas att se, kanske någon jag hoppas att stöta på, kanske dräller jag bara runt i en evig limbo av vad som har varit, vem vet. Det hade förklarat varför jag inte kan låta bli att se mig över axeln.

Sättet man bemöter något eller någon för första gången utspelas utav upplevelser, personlig relevans, sinnesstämning. Känslor. Huvudingredienserna för ett minne. Som hur man kan se sig runt på stan och känna att varenda person är människor du redan känner till, de är samma dockor bara med andra masker. Hur möter vi då saker vi inte har ett minne av? Minns någon hur det var att uppleva något för första gången? En kille jag träffade i helgen fick mig att börja ifrågasätta detta.

Vi ser det vi vill se. De kommer en viss stadie i livet där det är nästintill omöjligt att inte vara dömande. Vi skapar en verklighet utifrån vår inre världs projektion i hopp om att den yttre världen, den yttre verkligheten ska plocka upp detta och göra det verkligt. Någonsin haft en person som visat sig vara någon, ni först inte trodde de var? Detta är sammanvävningen av verkligheter. Oftast betäckta med förnekelse mer än acceptans. Det är farligt att ta saker för givet, även när det kommer till människor. Särskilt människor.

H
ar du någonsin haft en dröm du varit absolut säker var verklighet? Bra. Har du någonsin varit vaken och övertygad om att du är fast i en dröm? Har du någonsin varit fast mellan dessa två stadier? Jag tror gränsen mellan vad som vi tror är verkligt eller ej, är väldigt, väldigt skör. Det kanske inte ens är en fråga om gränser och barriärer. Utan en fråga om vad vi är villiga att se. Vad vi är villiga att acceptera. Den objektiva domaren.

Det går inte alltid att uttrycka sig och beskriva ting genom ord. Eller med hjälp av kroppen. Två verktyg för kommunikation. Det man talar om, och det man visar. Inre och yttre. Tycker man inte att det finns mycket mer till att dela och uttrycka sig? Poesi, musik, teater, allt är förlängda accessoarer av våra grundläggande medel. Får en att undra, om känslor verkligen kan vara delade, när det inte finns ett eget, rent sätt att visa det på? Det är en fin tanke. Det ger hopp. Det hade jag velat se.

Det är nog det jag älskar med att skriva. Det är nog därför alla älskar de saker de gör. Det är sätt att dela vår verklighet med andra. Att reflektera vår identitet igenom. Att få den bekräftad. Hrm. Just nu låter det väldigt logiskt. Jag undrar vad framtida jag tycker om det när jag läser detta? Ifall jag läser detta så är här en hälsning till mig själv;

Yo. Läget? Du sitter antagligen och flinar nu och det är ett job well done redan där. Skämtåsido så hoppas jag att du inte slutade upp som jag trodde du, um, jag, skulle göra. Jag hoppas att du fortfarande strävar efter horisonten, trots vi båda vet att den aldrig kan nås. Annars så, ja, chilla. Lev livet. Ses när du är.

Alla dessa husen bär minnen. Vissa är mer färska, därav mer verkliga. Vad är det bindande element som gör oss så övertygade om att vad som hänt faktiskt har hänt. Kärlek. Ett trumpkort som alltid kan fylla i de tomma svaren. Jag tror att mitt koncept av "verkligt" börjar förändras.

Här tar jag och slutar, hela skallen snurrar bara av att skumläsa igenom skiten. Vem är det egentligen jag skriver till? Ah. Det är så här det är när skallen och fingrarna äntligen har kickat in i gemensam rytm. Seriöst jag måste sluta jag blir galen så trött jag är. Så trött du är. Detta funkar inte. Jag avskyr att se tillbaka på gamla verk."

Verklighetsfragment. Just nu vill jag bara kramas. Måste nog spy först.

God natt.
2 Responses
  1. Anonym Says:

    Egentligen Vet jag intE Riktigt vad jag har tänkt att säga. chansen är stor att du tYcker att jag är en idioT. ocH det har du all rätt att blI isåfall. förlåt käNns för svaGt. hur kan det blI Så fel?! magkänslan gav mig helt andra vibbar. På några få timmar ändrades min syn på människan. du ändrade den. du gav mig hOpp. jag är övErTygad Om att du kommeR att bli något stort dude. jag vet att du kommer göra skillnad. när tiden är rätt. tY det skvallrar alla dina underBAra färger om. Bara du följer din väg. låter din magkänsla stYra.
    jag väntar, you know that... det är det värt
    Om du fortfarande vill vara min vän...

    look att the stars, look how they shine for you... and all the things you o.

    and don't forget: The big letters :)
    / http://www.youtube.com/watch?v=BE0BY9tORhQ


  2. Anonym Says:

    Jag håller med den första anonyma, låt dig aldrig ändras för något, du är bra som du är och du kommer bli så mycket mer med tiden. Varje val i ditt liv kommer ändra en hel del under din tid, jag vet för du hjälpte mig bara genom att vara dig själv.

    never change dude! =D

    Nakkama!! =D